Nyss hemkommen från Cannes filmfestival undrar jag om inte årets upplaga var lite extra queer. Elton John fick hela världens kritikerkår att gunga till gamla rockhits när Rocketman hade sin glittriga världspremiär, och veteraner som Xavier Dolan och Pedro Almodóvar visade upp sina nya alster. Årets svenska film blev också stort uppmärksammad – Levan Akin har regisserat And Then We Danced som utspelar sig i Georgiens homofoba dansvärld.

Annons
Annons

Här är Cannes-festivalens stora queerfilmer som du förhoppningsvis snart kan se på svenska biodukar.

And Then We Danced
Merab är en ung och ambitiös dansare i Georgien, och tidigt får vi veta att georgisk dans är inget för fjollor. Det är ungefär lika manligt som hockey för oss, och i omklädningsrummet råder en grabbig och hård jargong. Men så en dag dansar snyggingen Irakli genom dörren, och Merab kan inte längre hålla inne med vem han egentligen är. Levan Akin (Cirkeln) har regisserat denna svensk-georgiska samproduktion, som blivit inte lite kontroversiell hemma i Georgien – samtidigt som många unga hbtq-människor uttrycker sin kärlek och tacksamhet efter trailersläppet. En äkta, vacker och härlig film som har makt att göra världen till en lite bättre plats.
Här i Sverige kan vi se den på bio från 13 september.

(LÄNK: https://www.moviezine.se/movies/and-then-we-danced)
(TRAILER: https://www.youtube.com/watch?v=nGzvEXIktTo)

5B
Året är 1983, platsen är San Francisco. HIV och AIDS har ännu inte fått sina namn, men en mystisk form av cancer sätter skräck i hela gaycommunityt. Dokumentären 5B tar oss till ett av stadens sjukhus, där en grupp modiga läkare och sjuksköterskor vågade torka tårar utan handskar. Här möter vi personerna som förstod att de aids-sjuka behöver omtanke och beröring som alla andra. Med risk för sitt rykte och sina liv startade de världens första avdelning för aids-patienter. Nyhetsinslag och 35 år gamla videofilmer varvas med nya intervjuer i en mycket rörande film.

Matthias & Maxime
Xavier Dolan har kallats för filmvärldens underbarn, men med 8 långfilmer i bagaget är han numera bara ”underbar”. Killen har just fyllt 30 och jag hatar att han är så begåvad och kreativ, lika mycket som jag älskar hans filmer. Tyvärr hör inte Matthias & Maxime till hans starkaste. Den här gången berättar han om en grupp nära vänner, där alla är homosexuella utom hunken Matt. Ja, fram tills han blir kär i Max, vilket gör honom rejält olycklig. Mångsysslaren Dolan har skrivit manus, klippt filmen och spelar själv en av huvudrollerna, men han missar det viktigaste – att berätta sin historia på ett fängslande sätt. Nä du, Xavier, två timmar är på tok för långt för ett kärleksdrama utan en sjunkande båt.

Pain and Glory
Pedro Almodóvar behöver ingen närmare presentation. Sedan åtminstone 1980-talet har den spanske regissören gjort filmvärlden lite mer queer och färggrann. Den här gången riktar han kameran mot sig själv – nästan iallafall. Antonio Banderas spelar en version av filmskaparen, i en film som varvar självbiografiska scener med fiktion. Huvudpersonen Salvador Mallo kämpar med smärtor och skrivkramp, samtidigt som han försöker färdigställa sin nästa film. En slump får honom att återse en gammal älskare. I tillbakablickar ser vi hur en nioårig Salvador får uppleva något som liknar åtrå för första gången, när mamma anlitar en stilig ung hantverkare. Almodóvars nya har flera fina scener, men är helt enkelt för tråkig och platt för att verkligen engagera mig som tittar.
Pain and Glory får svensk premiär 27 september.

Port Authority
TV-serien Pose gör sig påmind, och Port Authority visar att New Yorks ballroom-scen inte har förändrats nämnvärt sedan 80-talet. Det är nutid och en ensam grabb från en amerikansk småstad anländer till The Big Apple, där han möter och faller för vogue-fantasten Wye. Han vet inte att hon är transsexuell, hon vet ingenting alls om honom. Det är två väldigt olika världar som kolliderar, och frågan är om kärleken är stark nog för att överleva deras vita lögner? New Yorks hbtq-värld visas upp som en härligt glittrande plats där man kan skapa sig en ny familj. Oklart dock varför regissören väljer att skildra den genom en straight vit killes ögon…

Bonus: Portrait of a Lady on Fire
Sist men inte minst måste man nämna Portrait of a Lady on Fire, årets stora lesbiska kärlekshistoria i Cannes. Dessvärre missade jag själv filmen, men efter prisutmärkelsen Queer Palm 2019 inser jag mitt misstag. Förhoppningsvis landar även den snart på svenska biodukar. Celine Sciamma (Girlhood) har regisserat ett feministiskt kostymdrama om förbjuden kärlek, med Adele Haenel (120 slag i minuten) och Valerie Golino (Rain Man). Recensionerna utlovar en storslagen bildpoesi och en sensuell film som griper tag.

(LÄNK: https://www.moviezine.se/movies/portrait-of-a-lady-on-fire)

Alexander Dunerfors