”Där kärlek sker” är omskakande och viktig läsning. Journalisten Bodil Sjöström var under slutet av 80-talet och på 90-talet engagerad i Noaks Ark där hon hjälpte till med deras jourlinje, var volontär på gästhemmet, och även fick anställning som volontärsamordnare. Hennes bok tar avstamp i vännen Helios begravning 1998, den sista i en lång rad av vänbegravningar hon deltagit i sedan mitten av 80-talet. Då hade en ny effektiv behandling precis kommit och det fanns ett ljus i tunneln. Men vägen dit hade varit lång och oviss, fylld av lidande och skam.
Det är inte bara Bodil själv som kommer till tals, utan även en lång rad andra röster som tillsammans bildar en väv av trådar som ger skilda perspektiv på vad Bodil kallar ”åren med hiv”. Det är överlevare, partners till personer som dött i aids, föräldrar, sköterskor, vänner… Till detta har Bodil fogat informativa faktatexter om hur kunskapen om hiv och aids växte fram, vad samhället gjorde och inte gjorde, och vilka konsekvenser detta fick.
QX ringde upp Bodil Sjöström för att ställa några frågor om ”Där kärlek sker”.

Varför dröjde det tills nu innan du skrev den här angelägna boken om dina och andras erfarenheter av ”åren med hiv”?
– Bra fråga. Efter den här tiden som jag berättar om i boken utbildade jag mig till journalist och skrev om andra saker i 24 år. När jag 2017 återvände till Noaks Ark och började engagera mig på nytt, och åter satt i telefonjouren, tänkte jag ”Det är ju inte klokt att frågorna fortfarande är desamma, och att hiv fortfarande är så laddat”. Då bestämde jag mig för att skriva den här boken.

Vad var det som fick dig att engagera dig i Noaks Ark från första början?
– 1987 frågade en god vän om jag ville vara med och hjälpa till. På den tiden jobbade jag som djurvårdare på Skansen, och en kille som också jobbade där berättade i förtroende att han hade hiv. Det var Viktor Gårdsäter som jag skriver om i boken, som blev en nära vän. Då blev mitt engagemang personligt, så det blev mer och mer Noaks Ark och till slut fick jag anställning där.

Vem hoppas du ska läsa boken?
– Det är klart att jag gärna vill att människor som inte var med på den här tiden och som är nyfikna på vad som hände ska läsa den. En stark orsak till att jag skrev boken är också att jag ville bevara vittnesmålen från de här åren, och belysa vilket fantastiskt engagemang det fanns vid sidan om allt vi fick utstå. Jag har fått så otroligt mycket fina läsarbrev, både från de som var med själva men också från många som inte var med och berättar att de nu har fått en inblick i det som hände.

Är du orolig för att detta är en tid som håller på att falla i glömska?
– Definitivt. Det är jätteviktigt att detta inte får falla i glömska, inte minst det hat som vällde fram just för att det var homosexuella och missbrukare som först uppmärksammades.

Du dedikerar boken ”Till alla er som tog ett steg framåt” – vilka är det?
– Det är de som valde att engagera sig och gjorde någonting aktivt eller vågade höja rösten.

Hur skulle du vilja beskriva ”tiden med hiv” sammanfattningsvis?
– Det var en fruktansvärd tid och ett fruktansvärt sätt att förlora unga kamrater, men samtidigt fanns det så mycket godhet som kröp fram när hatet stod som spön i backen. I efterhand är jag ändå tacksam över att ha fått vara med och att ha fått möta äkta godhet. Det är värt att tänka på i dag när så mycket fruktansvärt händer, att det finns godhet. Att engagera sig och ta ställning gör något med oss människor, det har jag tänkt mycket på.

 

”Vissa kyrkliga samfund sa att det var Guds straff. När man i dag läser det som skrevs i tidningarna häpnar man”

 

Kan du berätta kort om det stigma som den utpekade riskgruppen homosexuella män fick utstå?
– Hiv och aids kom ju i en tid när gaykulturen precis börjat blomma, vilket gjorde att många tog ett steg tillbaka in i garderoben. Om man kom ut som en homosexuell man i slutet av 80-talet fick man räkna med att bli betraktad som aids-sjuk. Men så fanns det en massa modiga människor som ändå tog det där steget fram, inte minst inom RFSL som oförtrutet arbetade vidare med att synliggöra homosexualitet och för en annan lagstiftning.

En av dem som tog steget att våga berätta om sin sjukdom var modedesignern Sighsten Herrgårdh, vilken betydelse fick det?
– Sighsten var väldigt berömd vid den här tiden, även utomlands, och det var ju bra för media att äntligen få ett ansikte för den här sjukdomen som dittills bara illustrerats med blurrade ansikten. Han fick media att börja skriva om hiv och aids på ett lite annat sätt, för Sighsten var ju en väldigt klok och genomtänkt person. Han tog plats och ville förändra. Och självklart betydde han väldigt mycket för andra som levde med hiv. De fick ett ansikte och en talesperson.

Jacob Dahlin, som ju också var en väldigt känd och älskad person, valde däremot att tysta ner sin sjukdom…
– Ja, som de flesta andra. Det är såklart förståeligt, och det har pratats om att det var Jacobs föräldrar som ville att han skulle vara hemlig, men kanske var det hans eget val.

Du skriver att det skapades ett tydligt ”vi och dem”, att de som engagerade sig i hiv-frågan slöt sig samman, och att det kändes som att utkämpa ett krig?
– Det allmänna tonläget var hårt, med väldigt lite empati, och det sades ofta att bögar och missbrukare fick skylla sig själva. Vissa kyrkliga samfund sa att det var Guds straff. När man i dag läser det som skrevs i tidningarna häpnar man, det är ju inte klokt att sådant fick skrivas eller ens sägas. Allt detta gjorde att vi som var engagerade i detta, och framför allt inom gay-communityn, sökte oss till varandra. Det var där, i gemenskapen, vi hämtade kraft och kärlek.

Skapades det särskilda band och sympatier mellan lesbiska och deras homosexuella bröder under dessa år?
– Jag tror det är en fråga som hamnar mer på personnivå. Visst möjliggjorde den här tiden starkare band mellan lesbiska och bögar, och personligen har jag alltid umgåtts mycket med bögar. Men det finns ju många, både lesbiska och bögar, som är mer separatistiska i sitt tänkande.

Vilka misstag gjordes under de här åren som du tycker samhället i stort borde ta lärdom av, så att de inte upprepas?
– Det fanns en förlamande saktfärdighet då, exempelvis tog det flera år innan det fanns någon tryckt information om hiv för allmänheten. Men det jag verkligen hoppas är att det finns en helt annan människosyn i dag än den som rådde då. Fast jag är inte säker på att det inte skulle kunna hända igen, många fördomar finns fortfarande kvar. Jag är glad att sociala medier inte fanns på 80-talet, för då hade det garanterat spridits mycket hat och felinformation. Jag har skött Noaks Arks sociala medier under deras kampanjer, och det som har skrivits i kommentarsfälten är så fruktansvärt att jag ibland varit tvungen att stänga ner dem. Jag har känt att detta borde ingen se.

Vilken är den viktigaste lärdomen för dig personligen?
– Att svår sjukdom och död inte är farligt att prata om. Sedan den här tiden har jag inga problem med det, även om jag såklart inte tar lätt på döden. Och att det inte är farligt att närma sig en person som mår dåligt. I skuggan av döden blir småsaker i vardagen jävligt mycket mindre. Jag känner stor tacksamhet för livet och för att ha mött alla de människor jag mött.

Pär Jonasson